Ickevithet är någonting som diskuterats länge i en akademisk kontext, både från koloniala perspektiv, som i den tidiga antropologin, och i olika motrörelser, som den litterära, konstnärliga och politiska strömningen Négritude. Vithetsstudier är däremot en jämförelsevis oetablerad tanketradition som växte sig starkare under 90-talet utifrån kritik mot den vita feminismen. Det har lett till en tydligare intersektionell analys inom till exempel genusvetenskap.
Anna Lundberg disputerade 2008 med doktorsavhandlingen Allt annat än allvar – den komiska kvinnliga grotesken i svensk skrattkultur på tema genus, Linköpings universitet. Vi bjöd in henne för att prata om vithet utifrån kropp, rum och orientering med hopp om få nya tankar kring hur vi ska arbeta med representation i vår ROFLMAOWTIME-värld.
När tidskriften Mana gjorde ett specialnummer om vithet 2007 frågade de människor vad de tänkte på när de hör ordet. Vit är förstås en färg och betecknar också en hudfärg, men det är samtidigt positivt laddat på olika sätt. Att “jobba vitt” är bättre än att “jobba svart”, “en vit lögn” är inte så farligt, vita och ljusa val genomsyrar inredningsidealen, det vita och det ljusa står för goda krafter inom religionen. Men det är inte så överallt. Det finns andra sätt att tänka symboliskt kring färgen vit. Som den svarta feministen Bell Hooks anmärker så är vitt för många människor en färg som är förknippad med ångest.
När Anna Lundberg frågar oss vad vi tänker om vithet har vi kanske redan lite föreställningar om vad hon vill att vi ska svara, eftersom vi börjar prata om normer, rasism, osynlighet och privilegier. Samtidigt uppstår många frågor kring faran med att prata om vithet; förstärker inte det de strukturer som redan finns, och finns det inte andra strukturer som också är viktiga?
Anna Lundberg går vidare med att säga att det finns många olika sätt att tänka kring vithet, och nämner bland annat Toni Morrisons bok Mörkt spel som gör en maktkritik av situationen i amerikansk litteratur. Idag ligger dock fokuser på Sara Ahmeds tänkande. Sara Ahmed har arbetat utifrån fenomenologi, det vill säga, studiet av föremålens och kropparnas position i världen. Ahmed har velat queera fenomenologin genom att titta på fenomenologernas eget skrivande av sin filosofiska verksamhet. Hon visar hur den filosoferande kroppens position framför skrivbordet kan förstås som en vit utgångspunkt i en vit värld. Fenomenologins filosofer berättar om sitt eget tänkande genom kroppar som känner sig hemma i sina stolar och som har tid för tänkandet. Filosofernas kroppar är inskrivna i rummet på ett behagligt sätt, och filosoferna tvingas inte reflektera över relationen mellan mellan rummet och kroppen, utan gör det av egen fri vilja. För filosofernas stolar är inte stolarna i köket där ett barn samtidigt drar i skjortärmen, det är inte heller sitsarna på en tunnelbana eller en parkbänk – det är istället stolar som ger plats åt feomenologens antagande om att kunna.
Ahmed tar hjälp av Frantz Fanon för att beskriva en motsatt position för tänkande, en som bygger på antagandet om att inte kunna. I Svart hud, vita masker från 1952 skriver Fanon om den vita blicken som avgränsar handlingsutrymmet och stör den ickevita kroppens rörelse genom världen, tvingar den att klä på sig en vit mask. En måste alltså inte vara vit för att “göra” vithet. Men Fanon vill bryta sönder den vita mannens blick, han vill sluta bära vita masker.
Ahmed och Fanon har gemensamt att de utgår från idén om att världen är vit och struktureras av vithet: vitheten är ofta den bakgrund mot vilken vi förstår saker, och kolonialismens tagande av världen reproduceras genom instiftandet av denna vithet som norm. Detta innebär att hudfärg säger någonting om var vi börjar och hur vi kan röra oss i välden: vart vi kan ta oss. Ahmed beskriver hur hon sitter på en akademisk konferens där de fyra ickevita deltagarna råkar komma in genom dörren samtidigt, och hur institutionen hajar till, hur orienteringen och platserna i rummet rubbas. Det blir sjögång. Någon säger: “Det är som att stiga ned i ett hav av vithet”.
Akademin är en vit värld, och det är också den svenska institutionsteatern. Så som mycket organisationsteori visar så rekryterar institutioner efter likhet. Den som inte är lik skapar en stimmighet. När någon kliver in i en vit värld som icke-vit så blir den synlig på ett väldigt tydligt sätt, och även om institutionen (tex teatern eller akademin) kan vänja sig vid kropparna och kropparna kan vänja sig vid rummet så utövar vitheten ett tryck på den ickevita kroppen, påminner den om att den är en avvikelse. De som blir synliga genom sin hud eller sitt görande av någonting annat än vithet döms att vara medvetna om sin närvaro på ett sätt som skaver. Den sortens personer får räkna med att att bli stoppade, påminda om att rummet inte självklart tillhör dem. “Min kropp saktar ned mig”, skriver Ahmed, och återberättar hur hon i passkontrollen efter den 11 september måste svara på var hennes far kommer ifrån, om hon har ett pakistanskt pass, och hur hon sedan hamnar på “No flight”-listan. Det finns en tröghet i att vara och göra ickevitt, någonting som bromsar upp.
Allt det här med att bli drabbad ur fattning och orsaka sjögång är förstås någonting som också kan sägas om att bryta andra sorters normer också, men hudfärgen är en väldigt stark strukturerande faktor som genomsyrar andra maktsystem. Och vice versa. Om till exempel klass kan vara ett sätt att göra vithet, passera som vit, så kan också vithet vara ett sätt att göra klass: på vissa platser är den vita huden i sig själv ett tecken på ekonomiskt välstånd. För den vars kropp eller varande bär märkena av avvikelse från en vit norm blir frågan kring att passera central och ibland livsnödvändig. Det handlar om att ta sig förbi gränser, nationella och sociala.
Samtidigt, skriver Ahmed, är ögonblicken när hon blir puttad av sin stol väsentliga för att kunna tänka annorlunda: rörelsen in och ut från normens trygghet och osynlighet skapar en medvetenhet om att någonting pågår.
På konferenser där postkoloniala forskare lyfter frågan om vithet som norm blir det ofta bråk, vilket kanske inte är så konstigt. Folk vill inte förlora sina privilegier, de vill känna att de har förtjänat sin position och inte fått den som en sorts spin-off på hudfärg och klasstillhörighet. I synnerhet om de tänker på sig själva som människor som vill förändra världen till det bättre. Och samtalet kring vithet och normer synliggör ju de som inte brukar synas, de som är i normens centrum. Positionerna börjar kännas, skava. Ahmed får då ofta frågan “Men vad vill du att vi ska göra?”, som hon – hälften på skämt, hälften på allvar – hävdar bevisar hennes tes: vitheten utgår från möjligheten att kunna, kunna handla och kunna förändra. Men så som många poststrukturella maktanalytiker är Ahmed inte ute efter någon snabb lösning. Den kritiska vithetsforskningen är inget åtgärdsprogram, det är ett synliggörande som hoppas kunna skaka om strukturen i grunden, och på lång sikt.
Mot slutet av samtalet med Anna Lundberg kommer vi in på frågor kring internet, och konstaterar att internet, som på många sätt är en värld dit framför allt den rika vita världen har tillgång, samtidigt kan ha många olika funktioner vad gäller att berätta och dekonstruera vithet. Å ena sidan är imitationen, grotesken och etniciteternas sönderfall någonting som är starkt närvarande i till exempel Youtubes spridning av ungdomskulturer, vilket till exempel vår systerförställning Yamamba! arbetar med. Yamamba! handlar om en japansk tjejsubkultur inspirerad av amerikansk fjortisstil som mött lokala mytologiska gestalter och som sedan genom internet spridits över världen och fått anhängare på helt andra ställen än Tokyo.
Internet kan alltså erbjuda möjligheten att hantera och iscensätta etnicitet på andra sätt än i den “verkliga” värld där kroppen är det första som skapar läsbarhet. Lundberg exemplifierar med en artikel från Mana om två textprojekt på internet, båda skrivna av transpersoner som återger processen att börja ta testosteron och försöka leva upp till den medicinska vetenskapens normer kring maskulinitet. Detta innebär till exempel att kunna odla en europeiskt igenkännbar manlighet, med till exempel kroppsbehåring på “rätt” ställen. Men en av personerna har en kropp som inte passar i den europeiska normen, och som därför inte utvecklar till exempel hårväxt. Internets möjligheter att länka kroppens process till andra processer blir för den här personen ett sätt att skriva om och skriva fram en alternativ maskulinitet och sätta sina egna normer och gränser.
Å andra sidan koncentrerar och förhöjer internets “drömda kroppar” ofta de projektioner som finns kring etnicitet. Man kan exemplifiera med datingsiternas efterlysningar: “Endast blondiner tack!” eller “Heta latinosnubbar får gärna skriva till mig!”.
Efter Anna Lundbergs föreläsning dröjer vi kvar i frågor kring världens tröghet och hur vi ska förhålla oss till den i vår föreställning. Det gäller förstås inte bara frågan kring vithet som norm, utan också andra maktraster som våra kroppar hålls uppe av, silas igenom, fastnar i, saktas ned av. Hur ska vi tänka? Vill vi bygga en alternativ värld som tillfälligt försöker rubba och byta normer? Vill vi kritisera genom att synliggöra och klarar vi att göra det utan att reproducera? Det är ingen enkel fråga att besvara, men vi landar i att svaret på frågan om hur vi gestaltar oss själva och vår sexualitet på internet måste handla om gränser och gränsupplösning. Det är just när vi krockat med gränser – som mellan aktör och publik, mellan offentligt och privat, mellan roll och jag – som arbetet har bränt till och stora diskussioner har uppstått.
Med allt det här i huvuden och kroppen går vi vidare in i ett första “manusarbete” (om det nu går att kalla ett manus) med smörpapper, fyra sorters post-its och massor av fruktskålar: stolar, skavningar, huvudvärk, eufori. Wish us luck…
