http://alice.pandorabots.com/

FRI ENTRÉ! ETT FÅTAL PLATSER KVAR! BOKA DIN BILJETT PÅ biljett@ungscen.nu eller 013-37 77 77

ung scen/öst öppnar i höst teaterhusets alla rum för en scenkonstupplevelse där vi skådar djupt in i internet. ROFLMAOWTIME är ett bisarrt äventyr med inslag av underliga youtubeklipp, plötsliga pop up-fönster, våldsamma dataspel, pladdriga chattrum, hemlig porrsurfning och dagens överraskning. Genom att omvandla internets former till scenkonst inventerar ung scen/öst nätet som estetik och lekplats för våra kroppar och sexualiteter. ROFLMAOWTIME handlar inte om internet – den är som internet. Det är en ekokammare för våra fantasier, drömmar och begär. Det är allt du tänker på, och vad som helst. Att se djupt in i internet, är att se djupt in i människans outgrundliga själ.

På scen(erna) står Eric Stern, Sandra Stojiljkovic, Andreas Strindér, Pamela Cortés Bruna och Jenny Möller Jensen. Föreställningen skapas av gruppen genom improvisation och på internetplattformar som Dropbox och Google Wave. Musiken och ljudvärlden skapas av ung scen/östs huskompositör Malin Dahlström som djupdyker i pirate bay, dataspelsmusik och nätets oändliga tystnad. Koreografen Robin Jonsson undersöker gränsen mellan virtuella världar och IRL, och scenografen Anna Dolata och ljusdesigern Patric Eriksson skapar en serie rum där publiken och skådespelarna kommer nära varandra. Regi: Malin Axelsson.

ROFLMAOWTIME har premiär 8 oktober på ung scen/öst i Linköping.

Anna Lundberg disputerade 2008 med doktorsavhandlingen Allt annat än allvar – den komiska kvinnliga grotesken i svensk skrattkultur på tema genus, Linköpings universitet. Vi bjöd in henne för att prata om vithet utifrån kropp, rum och orientering med hopp om få nya tankar kring hur vi ska arbeta med representation i vår ROFLMAOWTIME-värld.

När tidskriften Mana gjorde ett specialnummer om vithet 2007 frågade de människor vad de tänkte på när de hör ordet. Vit är förstås en färg och betecknar också en hudfärg, men det är samtidigt positivt laddat på olika sätt. Att ”jobba vitt” är bättre än att ”jobba svart”, ”en vit lögn” är inte så farligt, vita och ljusa val genomsyrar inredningsidealen, det vita och det ljusa står för goda krafter inom religionen. Men det är inte så överallt. Det finns andra sätt att tänka symboliskt kring färgen vit. Som den svarta feministen Bell Hooks anmärker så är vitt för många människor en färg som är förknippad med ångest.

När Anna Lundberg frågar oss vad vi tänker om vithet har vi kanske redan lite föreställningar om vad hon vill att vi ska svara, eftersom vi börjar prata om normer, rasism, osynlighet och privilegier. Samtidigt uppstår många frågor kring faran med att prata om vithet; förstärker inte det de strukturer som redan finns, och finns det inte andra strukturer som också är viktiga?

Anna Lundberg går vidare med att säga att det finns många olika sätt att tänka kring vithet, och nämner bland annat Toni Morrisons bok Mörkt spel som gör en maktkritik av situationen i amerikansk litteratur. Idag ligger dock fokuser på Sara Ahmeds tänkande. Sara Ahmed har arbetat utifrån fenomenologi, det vill säga, studiet av föremålens och kropparnas position i världen. Ahmed har velat queera fenomenologin genom att titta på fenomenologernas eget skrivande av sin filosofiska verksamhet. Hon visar hur den filosoferande kroppens position framför skrivbordet kan förstås som en vit utgångspunkt i en vit värld. Fenomenologins filosofer berättar om sitt eget tänkande genom kroppar som känner sig hemma i sina stolar och som har tid för tänkandet. Filosofernas kroppar är inskrivna i rummet på ett behagligt sätt, och filosoferna tvingas inte reflektera över relationen mellan mellan rummet och kroppen, utan gör det av egen fri vilja. För filosofernas stolar är inte stolarna i köket där ett barn samtidigt drar i skjortärmen, det är inte heller sitsarna på en tunnelbana eller en parkbänk – det är istället stolar som ger plats åt feomenologens antagande om att kunna.

Ahmed tar hjälp av Frantz Fanon för att beskriva en motsatt position för tänkande, en som bygger på antagandet om att inte kunna. I Svart hud, vita masker från 1952 skriver Fanon om den vita blicken som avgränsar handlingsutrymmet och stör den ickevita kroppens rörelse genom världen, tvingar den att klä på sig en vit mask. En måste alltså inte vara vit för att ”göra” vithet. Men Fanon vill bryta sönder den vita mannens blick, han vill sluta bära vita masker.

Ahmed och Fanon har gemensamt att de utgår från idén om att världen är vit och struktureras av vithet: vitheten är ofta den bakgrund mot vilken vi förstår saker, och kolonialismens tagande av världen reproduceras genom instiftandet av denna vithet som norm. Detta innebär att hudfärg säger någonting om var vi börjar och hur vi kan röra oss i välden: vart vi kan ta oss. Ahmed beskriver hur hon sitter på en akademisk konferens där de fyra ickevita deltagarna råkar komma in genom dörren samtidigt, och hur institutionen hajar till, hur orienteringen och platserna i rummet rubbas. Det blir sjögång. Någon säger: ”Det är som att stiga ned i ett hav av vithet”.

Akademin är en vit värld, och det är också den svenska institutionsteatern. Så som mycket organisationsteori visar så rekryterar institutioner efter likhet. Den som inte är lik skapar en stimmighet. När någon kliver in i en vit värld som icke-vit så blir den synlig på ett väldigt tydligt sätt, och även om institutionen (tex teatern eller akademin) kan vänja sig vid kropparna och kropparna kan vänja sig vid rummet så utövar vitheten ett tryck på den ickevita kroppen, påminner den om att den är en avvikelse. De som blir synliga genom sin hud eller sitt görande av någonting annat än vithet döms att vara medvetna om sin närvaro på ett sätt som skaver. Den sortens personer får räkna med att att bli stoppade, påminda om att rummet inte självklart tillhör dem. ”Min kropp saktar ned mig”, skriver Ahmed, och återberättar hur hon i passkontrollen efter den 11 september måste svara på var hennes far kommer ifrån, om hon har ett pakistanskt pass, och hur hon sedan hamnar på ”No flight”-listan. Det finns en tröghet i att vara och göra ickevitt, någonting som bromsar upp.

Allt det här med att bli drabbad ur fattning och orsaka sjögång är förstås någonting som också kan sägas om att bryta andra sorters normer också, men hudfärgen är en väldigt stark strukturerande faktor som genomsyrar andra maktsystem. Och vice versa. Om till exempel klass kan vara ett sätt att göra vithet, passera som vit, så kan också vithet vara ett sätt att göra klass: på vissa platser är den vita huden i sig själv ett tecken på ekonomiskt välstånd. För den vars kropp eller varande bär märkena av avvikelse från en vit norm blir frågan kring att passera central och ibland livsnödvändig. Det handlar om att ta sig förbi gränser, nationella och sociala.

Samtidigt, skriver Ahmed, är ögonblicken när hon blir puttad av sin stol väsentliga för att kunna tänka annorlunda: rörelsen in och ut från normens trygghet och osynlighet skapar en medvetenhet om att någonting pågår.

På konferenser där postkoloniala forskare lyfter frågan om vithet som norm blir det ofta bråk, vilket kanske inte är så konstigt. Folk vill inte förlora sina privilegier, de vill känna att de har förtjänat sin position och inte fått den som en sorts spin-off på hudfärg och klasstillhörighet. I synnerhet om de tänker på sig själva som människor som vill förändra världen till det bättre. Och samtalet kring vithet och normer synliggör ju de som inte brukar synas, de som är i normens centrum. Positionerna börjar kännas, skava. Ahmed får då ofta frågan ”Men vad vill du att vi ska göra?”, som hon – hälften på skämt, hälften på allvar – hävdar bevisar hennes tes: vitheten utgår från möjligheten att kunna, kunna handla och kunna förändra. Men så som många poststrukturella maktanalytiker är Ahmed inte ute efter någon snabb lösning. Den kritiska vithetsforskningen är inget åtgärdsprogram, det är ett synliggörande som hoppas kunna skaka om strukturen i grunden, och på lång sikt.

Mot slutet av samtalet med Anna Lundberg kommer vi in på frågor kring internet, och konstaterar att internet, som på många sätt är en värld dit framför allt den rika vita världen har tillgång, samtidigt kan ha många olika funktioner vad gäller att berätta och dekonstruera vithet. Å ena sidan är imitationen, grotesken och etniciteternas sönderfall någonting som är starkt närvarande i till exempel Youtubes spridning av ungdomskulturer, vilket till exempel vår systerförställning Yamamba! arbetar med. Yamamba! handlar om en japansk tjejsubkultur inspirerad av amerikansk fjortisstil som mött lokala mytologiska gestalter och som sedan genom internet spridits över världen och fått anhängare på helt andra ställen än Tokyo.

Internet kan alltså erbjuda möjligheten att hantera och iscensätta etnicitet på andra sätt än i den ”verkliga” värld där kroppen är det första som skapar läsbarhet. Lundberg exemplifierar med en artikel från Mana om två textprojekt på internet, båda skrivna av transpersoner som återger processen att börja ta testosteron och försöka leva upp till den medicinska vetenskapens normer kring maskulinitet. Detta innebär till exempel att kunna odla en europeiskt igenkännbar manlighet, med till exempel kroppsbehåring på ”rätt” ställen. Men en av personerna har en kropp som inte passar i den europeiska normen, och som därför inte utvecklar till exempel hårväxt. Internets möjligheter att länka kroppens process till andra processer blir för den här personen ett sätt att skriva om och skriva fram en alternativ maskulinitet och sätta sina egna normer och gränser.

Å andra sidan koncentrerar och förhöjer internets ”drömda kroppar” ofta de projektioner som finns kring etnicitet. Man kan exemplifiera med datingsiternas efterlysningar: ”Endast blondiner tack!” eller ”Heta latinosnubbar får gärna skriva till mig!”.

Efter Anna Lundbergs föreläsning dröjer vi kvar i frågor kring världens tröghet och hur vi ska förhålla oss till den i vår föreställning. Det gäller förstås inte bara frågan kring vithet som norm, utan också andra maktraster som våra kroppar hålls uppe av, silas igenom, fastnar i, saktas ned av. Hur ska vi tänka? Vill vi bygga en alternativ värld som tillfälligt försöker rubba och byta normer? Vill vi kritisera genom att synliggöra och klarar vi att göra det utan att reproducera? Det är ingen enkel fråga att besvara, men vi landar i att svaret på frågan om hur vi gestaltar oss själva och vår sexualitet på internet måste handla om gränser och gränsupplösning. Det är just när vi krockat med gränser – som mellan aktör och publik, mellan offentligt och privat, mellan roll och jag – som arbetet har bränt till och stora diskussioner har uppstått.

Med allt det här i huvuden och kroppen går vi vidare in i ett första ”manusarbete” (om det nu går att kalla ett manus) med smörpapper, fyra sorters post-its och massor av fruktskålar: stolar, skavningar, huvudvärk, eufori. Wish us luck…

I arbetet med ROFLMAOWTIME har vi i viss mån utgått från tanken om att teater är ett medie och att internet är ett annat. När ett medie lånar från andra medier så kallas det remediering. Den här sortens lån händer hela tiden: lånen blir till nya uttryck som sedan hamnar i andra medier, och sådär håller det på. En remediering kan vara uppenbar eller så förvandlad från sitt ursprung att den knappt går att känna igen, men ett klassiskt teaterexempel är att ta in bildprojektioner på scen och på så sätt blanda in film och grafik i en föreställning. Jay David Bolter & Richard Grusin publicerade 2000 en uppmärksammad bok om remediering och datorer som heter Understanding New Media.

Såhär kan det se ut när en textchatt (vars språkbruk bestämts bland annat av bokstävernas placering på ett tangentbord) remedieras på internet i ett filmformat i ett fönster vars utformning går att ställa i relation till olika bildmässigheter i konsthistorien (osv, osv, osv): Internet Commenter Business Meeting.

(De som har gjort klippet har gjort det förbjudna: inaktiverat inbäddning. På internet ska alla vara hippies och dela allt med alla, annars får de sånahär nesliga paranteser skrivna om sig)

I vilket fall, vi kom fram till att vi ville göra en föreställning eller en händelse som översatte internets funktionssätt, estetik och språk till det rum som är Ung Scen/Öst. Malin skrev såhär när vi var mitt inne i vårt expriment med googles felsatsning Googlewave:

Och så tänker jag att jag ROFLMAOWTIME inte är ute efter en teknikkritik eller kritik av internet. Jag tror att internet kan radikalisera både relationer och konst och vill använda nätet som ett tematiskt avstamp för föreställningen, utveckla teaterns relation till nätet som långsiktig konstnärlig lekplats. Jag är typ post-futurist. Eller jag funderar på hur futuristiska konstnärer ville transportera bilens eller krigets eller maskinernas fart och fläkt in i sitt eget medium. Att det blev som en egen estetik som kanske inte för den skull innehöll några motorer. En sorts remediering enligt upplevt… tempo?

Karin Osvaldsson som föreläste för teatern berättade att för många unga är frågan ‘Vad gör du online?’ inte begriplig. De skiljer inte mellan online-IRL. Elever i vår research beskrev hur de skickar hundratals sms om dagen och har utvecklat rutiner kring att foton som tas i skolkorridorer snart kan ligga på nätet, och jag lever ihop med min iphone, påverkas av den. Vi är mentalt förberedda att bli cyborger, it’s just a question of time. Jag vill behandla nätet med den självklarheten och ‘avslappningen’…om man kan kalla det för avslappning att ständigt se sig själv som ett fotoobjekt.

Vad Malin skrev känns ganska representativt för den pendling mellan entusiasm och skepsis som vi befunnit oss i de senaste månaderna. Att översätta ”rakt av” eller ens försöka likna internet på ett troget sätt var ju förstås omöjligt, både på grund av att medierna ”teater” (eller vad fan det nu är vi håller på med…) och ”internet” inte alls är kompatibla med varandra, och för att vi inte var med på de politiska konsekvenserna av att försöka genomföra en trogen översättning. Många har pratat om internets möjlighet att göra karneval av identiteten; det sägs att vem som helst kan bli vad som helst på internet och att kontrollösheten i internets virala spridning också är en subversiv potential. Det är lite sant. Samtidigt absolut inte. Internet är ett spretigt gytter, men det finns ändå många tydliga indikationer på hur användaren helst ska välja att agera, och dessa indikationer är också styrda av kön, ålder, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet och andra faktorer som har stor betydelse för framkomligheten i del av verkligheten som inte är internet. Speciellt det där med hur internet förstår könstillhörighet är någonting vi har tänkt mycket på – mer om det senare. Huvudpoängen här är att vi var ute efter att remediera på ett sätt som som gav redskap för att välja annorlunda i den del av verkligheten som är internet, och hitta ett sätt att tänka aktivt och kritiskt kring hur sexualitet och identitet konstrueras i internets struktur; visa möjligheter, skapa motstånd. Men hur?

Just nu är det är mycket masker, konstiga gångar, underliga uppdrag och frågor kring gränsen mellan privat och offentligt. Vi leker, förvandlas, växer ut över teaterns rumsliga gränser och tänker att vi i vår remediering ska kunna växla mellan att förespråka, motarbeta, abstrahera, felöversätta, berätta, använda, uppfinna, jämföra, undervisa, lära oss, utesluta, kopiera och missförstå. Ftw…